29 Maj

Den 29 maj 1772 kröntes Gustav III (1746–1792) i Storkyrkan i Stockholm av ärkebiskop Magnus Beronius och rådets äldste grevee Adam Horn. Ceremonin — som den 26-årige kungen själv koreograferat i 259 punkter — var det mest påkostade hovspectakel som dittills uppförts i Sverige, ett medvetet brott med frihetstidens femtio år av kabinettsenkelhet. Men det verkliga skedet kom tre månader senare: tidigt på morgonen den 19 augusti 1772 lämnade Gustav III sina rum i Slottet, samlade officerarna på Slottsbacken och utförde sin oblodiga statskupp — en samordnad operation med samtidiga uppror i Skåne under brodern prins Karl och i Finland under överste Jakob Magnus Sprengtporten. Vid dagens slut var frihetstiden över. Den nya regeringsformen som riksdagen tvingades anta gav kungen verkställande makt — inledningen till den gustavianska epok som skulle sluta tjugo år senare med kungens dödsskjut på Operan den 16 mars 1792 av Jacob Johan Anckarström.

Trehundra-nittio år tidigare, vid gryningen den 29 maj 1453, drog sultan Mehmet II sina osmanska trupper för 53:e dagen i rad mot murarna kring Konstantinopel — den stad Konstantin den store grundat 330 (vilket jag berörde 21 maj). Den siste bysantinske kejsaren, Konstantin XI Palaiologos, ledde personligen försvaret tills han föll någonstans vid Sankt Romanus-porten. Vid middagstid stod den röda halvmånsflaggan på Hagia Sophia, den 1 200-åriga katedralen blev moské, och Bysantinska riket upphörde efter 1 123 års obruten arvslinje från Augustus. Konstantinopels fall är vetenskapligt erkänt som medeltidens slut — efter detta datum, säger historikerna i sina syllabusar, börjar nya tiden. Och i Florens och Venedig fyllde grekiska flyktingar med klassiska manuskript bibliotekens hyllor — bränslet till den europeiska renässansen.